yes!
jag fick börja där i höst!
det var super fint där! pappa & jag åkte dit.

lärarna var jätte snälla osv..
 det går bara killar i klassen. vissa går i 1:an o andra 9:an, 7:an osv.
känns ganska bra!
inge chafs med tjejer :D
nu väntar jag på att postbilen kommer!
läraren på skolan skulle skicka ett skolfoto på klassen !


så jag e super pirrig /
herrå ! <3

En gång var det en flicka som hette Louise. Hon bodde långt,långt,långt ifrån dem andra människorna. Många tog hästen och tyckte synd om lilla Louise  som bara är 16 år,bor helt själv ute i ingentinget.  Hennes föräldrar dog i en brand som skedde för 2 årsedan. Louise  var bara 15 år då. Hon fick bo med sin farmor ett år. Men sen dog hennes farmor. Louise hade ingen familj kvar. Ingen ville att hon skulle bo hos en. Dem hade för fullt!. Dem bodde ju i en liten by med fullt av barn och djur. Louise har bott här i 1 år nu. Hon har långt blont hår ända ner till svanskotan. Hennes ögon blåa som hawaiis vatten. Hon hade knall röda läppar som glimrade. Louises hus är väldigt gammalt och förstört. Dem hade ingenstans att göra av med henne. Så dem beslöt att skicka ut henne till Bob presleys gamla hus. Där dog Bob också. Huset är väldigt stort också. Hon tycker ännu att huset förvirrar henne vart hon är.  En dag vaknade louise upp. Hon hörde hur fåglarna kvittrade. hon log och gick sedan upp för att kolla vilket datum det är. Helt okej mumlade  hon. Hon gick till toaletten och tvättade händerna. Mamma hade lärt henne att varenda morgon skulle hon tvätta händerna i handfatet. För det finns super mycket bakterier på händerna. Helst hur man har gnödat på dem hela natten.  Louise tittade sig i spegeln och tog bort luggen som alltid stör henne vi ansiktet. Hon hörde att en svag grinande röst kom från vardagsrummet. hon undrade vem nu som har kommit in i hennes hus mitt på morgonen. Hon gick genast till vardagsrummet och skulle titta vad som hänt. Men ingen var där. Hon blev först lite rädd. Men sedan lugnade hon ner sig. Hon ropade ’’hallå!’’. Är ngn här? .men ingen svarade. Hon hör oftast såna här saker i huset. Men hon fattar inte vad hon ska göra åt det. Hon orkar inte bry sig längre. Hon låter den lilla flickan gråta.  En hur hon försöker leta hittar hon inte henne?. Louise kände att hon blev hungrig hon tog en macka med ost, och ett glas saft.  Hon satt sig på stolen & börja tänka på sin mamma & pappa.  Hon hörde att nån var uppe på övervåningen & stampade och skrek louise,louise!!. Jag  fattade ingenting. mitt hjärta slog. Det kan inte spöka här eller!? Jag gick upp för trappan i lugna steg.  Jag kände hur tungt det var att komma upp. En flicka satt på golvet och ritade en cirkel med ett öga i. jag frågade med en darrande röst. Hej flicka lilla. Vad gör du här?/vem är du?.   Hon tittade inte på mig. Hon sa med en ljus röst svagt: jag..he..ter Cornelia. Men vad gör du i mitt hus?. Jag var ganska ansträngd mot henne. Men jag var så chockad och rädd. Flickan hade långt brunt hår. Lite halvlockigt. Hon var alldeles blek. Hon såg typ ut som ett spöke tänkte jag. Jag frågade henne om hon ville ha ngt o äta. För hon ville inte svara på mina andra frågor vad hon gjorde här. Jag gick ner ändå och hämtade ngt till henne att äta. Jag tog en macka med skinka. Jag gick upp igen och…såg.. att flickan var borta!. Men vart tusan tog hon vägen?. Jag blev rädd. Hon satt ju där alldeles nyss!?. Jag håll på att kräkas. Jag sprang ut från huset och satt mig vid en kulle och tittade ner på det hemska huset. Jag ville inte gå in igen!. Det var otäckt. Jag kan inte heller gå till byn. För det är för långt. Vad ska jag ta mig till?. Det är nånting med den där flickan. Hon stör mig alla nätter. Tillslut hade jag suttit ute på den kullen i 2 timmar och bara stirrat på huset. Jag sa till mig själv högt: gå in,gå in! Du klara det här.

Jag reste mig upp och sedan gick jag mot huset för att komma in. Jag tog i handtaget och det gnisslade när jag öppnade dörren. Ingen var där. Jag gick in i huset och sa tyst: lilla flicka. Du som stör mig varje nätter. Snälla gör inte det. Jag bara sa nåt. Jag såg att det var dags att gå till sängs. Jag satt på mina nattkläder och sen la jag mig ner i den mjuka sköna sängen. Jag slöt ögon och somnade.

HJÄLP MIG! HJÄLP MIG!!.

Jag vaknade upp kallsvettig och skrek: hjälp mig!

Jag hade drömt om en liten flicka som skrek ’’hjälp mig’’ hon hade ett halsband på sig i drömmen. Hon hade en liten smyckeskrin i handen. En fin ballerina dansade med en lugn låt. Men sen så hann jag inte drömma mer. Jag vaknade ju.

Två veckor senare…

Jag vaknade av att det spelades en låt. En lugn låt. Vad är det på gång  nu då tänkte jag. Jag följde låtens väg. Den förde mig upp till vinden. Jag såg en liten dörr bakom kartonger. Jag brukar inte vara uppe på vinden så mycket. Därför vet jag inte vad som finns där uppe. Jag tog bort alla kartonger och försökte rycka upp dörren. Den var fast. Men efter några minuter med allt kämpandes så fick jag upp den!. Jag öppnade dörren och gick in i ett rum. Det  var rosa tapeter. En liten speldosa  spelade. En ballerina precis i drömmen!.exakt  samma speldosa. Jag hörde en flicka skrika vid hörnet av rummet. Jag såg henne snabbt som ett ögonblick. Men sen var hon borta. Allting var gammalt i rummet. Här hade tydligen bobs dotter bot. Jag struntade i om det var långt till Evelina. Jag sprang genom skogen och kom hem till henne till slut. För hon var bobs fru. Dem hade bott där tillsammans.

Men när bob dog så flyttade hon. Jag knackade på dörren. ’’kanck’’ ’’knack’’ .  dörren öppnades och en gammal gammal kvinna stog där.  Hej! Jag heter Louise. Får jag komma in en stund. Jag vill säga några saker om ditt förra hus. Hon sa ja kom in. Jag steg in i hennes lilla trä hus.  Jag satt mig på stolen i hennes kök. Hon satt framför mig.

-hej, sa hon.

-hej, sa jag.

Vad ville du berätta flicka?. Jag sa att jag bodde i hennes hus nu.  Hon blev typ förstenad. Hon sa VA!?. I det gamla huset!?. Ja..ja tydligen sa jag. Vad är det för fel med det huset?.men när bob dog så flyttade jag och sa till dem att inte huset får vara till salu. Det måste rivas!. Va?. Vadårå? Sa jag. Hon bara skrek att huset var farligt. Och att jag skulle flytta genast!. Jag lugnade ner henne. Jag frågade henneom hon hade en dotter?. Hon sa ja. Hon dog för många årsedan. Hon bodde uppe på vinden. Jag har hittat rummet! Sa jag. Okej sa hon.  Hon spökar i huset. Sa jag. Det föll ner en tår ner för kinden.. hon sa också att det kan vara svårt henne  att återvända till andra sidan. Varför då? Sa jag. Hennes pappa bob bar väldigt strängd mot henne. Varför då sa jag?. Men sluta fråga som många frågor unga flicka!. Bara en fråga till. Hur många år var ditt barn när hon dog?. Hon var 7 år. Va?. Men då dig hon inte av åldern?. Nej. Hennes pappa dödade henne. Bob?. Sa jag. Mm sa hon. Vad gjorde han!?. Hon berättade: att hennes dotter var uppe på sitt rum och sjungde. Hon sjungde sånger. Vackra låtar. Jag satt nere vid bordet i köket och gjorde gröt. Till slut hörde jag inte henne sjunga ngn mer. Jag undrade vad som hade hänt?. För hon brukar tycka om o sjunga. Så det är ovanligt om hon inte sjunger.  Jag gick upp och såg blod svämma ner för trappen. Jag sprang in i rummet och såg..jag såg.. flickan där.. hon hade blivit skuren,huggad överallt!. Jag skrek. Sen såg jag bob springa borta vid kullen iväg. Han ville inte att jag skulle hinna efter han. Jag bölade mycket. Men sen en natt kom bob tillbaka. Han smög och tog av sig kläderna och sedan lade sig i sängen bredvid mig. Han slöt ögonen. Och just då slog jag till han med min yxa!.  Jag sprang iväg… så nu bor jag här. Och bob har nog min dotter fast i huset. Så hon inte kan åka till andra sidan. Jag frågade vad hennes dotter hette. Hon heter Cornelia sa hon. Mitt hjärta klappade till ett extra slag. Det var hon! Hon i huset!.

Va?. Sa tanten.